Julen
Hej där, kanske inte är den duktigaste på att skriva, men tror inte att det är så många som läser detta i alla fall..
Men men sitter i alla fall på jobbet nu slutar klockan 07.00 går intro nu i natt och i morgon natt, ska ju gå över i från att jobba morgon till att jobba natt, vilket är lite små jobbigt fast är ändå en natt människa men och hålla sig vaken i 12 timmar på natten kan va lite små pinigt men hej får väl klara detta med! =)
Har en underbar människa hemma hos mig, och han ska vara hos mig tills efter nyår, att jag har längtat det är något otroligt vad jag har längtat. =) Jag vet inte vad det är du gör med mig, men med dig känns allt bara så rätt, så otroligt underbart även om det är lite som det är men det vet vi ju ändå om så, men ja vi klarar ju detta, eller hur? =)
Jag skrattar bara att tänka på vad vi gör när vi är tillsammans eller bara hur vi är mot varandra! :D
har nog inte haft det på detta sättet någon gång tidigare, känns bara rätt på något sätt! =)
Snart är det julafton, känns lite som jag vill bojkotta detta nu, mor jobbar hela julen, jag jobbar natten till julafton och kommer sova halva dagen, vet inte om jag orkar åka med till farmor och farfar och hela släkten, utan blir nog bara att ligga hemma sova på dage, kliva upp göra sig i ordning och ta pojken åka till hans mormor säga godjul, fika lite och vända och åka hem, vänta på att mor ska sluta jobba och äta lite mat och fika lite till och ha julklapps utdelning. så kommer min jul se ut, dock inte så roligt, eller? nyår blir att ta det lugnt, käka middag och bara mysa med pojk och troligen familjen!
ja men det försvann en massa när jag satt ner och skulle skriva och minns inte riktigt vad jag skrev så jag avslutar detta med att önska dom som läser detta en god jul för det ska jag ha!
Känslan
En hel månad av deppighet, ensamhet, och att det en dag kommer en person och trycker på en knapp, en knapp som gjorde att min glädje kommit fram! något jag verkligen behövde nu, men att förstå att "shiit han tryckte på min knapp" han fick mig att le igen, skratta och glömma!
Allt du säger till mig, alla planer, dina tankar, bara ditt flum vad gör det för mig? Det gör allt för mig, det fick mig att inse att varför ge upp när det är som svårast? varför ge upp om det är något man vill?
Vill man detta, så kämpar man tillsammans!
Dina flumheter som gör att du kommer hit mitt i natten från, ja en bit här ifrån, och åker hem på morgonen! ja du kan ju inte bli mer knäppare än så! =) men tack, det fick mig att skratta, men dock inte så mycket sömn som man hade behövt!
Just nu, min enda tanke, förhoppning, är att vi klarar detta!
Ja som sagt, mina tre senaste dagar har bestått utav glädje för mig, min mor sa till mig " detta är min Mia som kommit tillbaka, den glada, den sanna" men mamma, för att jag är glad, betyder det inte att jag är glad ända in i själen, jag har min mur, min mur jag nu i morgon ska riva ner, eller inte i morgon men början på resan.
Sjukdom och rastlöshet kliar mig in på nerverna, men förhoppningsvis snart frisk och där med kan fixa och göra det som ska göras i helgen. ALLTID vara ute i sista minut och köpa julklappar.. att jag alltid ska lyckas upprepa detta. haha jaja, ska dock köpa en sak till, men ja det säger jag inte vad det är än! =)
Nej nu är det dags för säng, alvedon och sömn!
Varför?
svårt att hålla tankarna borta, tankarna om dig, tankarna om allt.
eller var det på väg någonstans, eller vad var det egentligen?
allt lovande, alla "planeringar", det som vi talade om?
Just nu känns bara allt förvirrande, bortblåst, tomt och jag vet inte vad.
Varför ska det vara så svårt för någon att öppna sig, låta någon komma en nära, lära sig att tycka om och bli omtyckt, att våga ta nya tag, våga kämpa för något? våga tro? Varför i helvete ska allt vara så svårt att lära sig?
och när man väl gör det, vågar släppa någon nära, vågar berätta, varför drar man då? varför ska det vara så svårt att låta bli att såra någon då?
Mitt liv ...
Jag har alltid varit det "svarta fåret" i familjen, jag har alltid varit den som stod upp för allt jag sa, alltid sagt rakt ut vad jag tycker om saker, men alltid fick jag "äta upp allt", om det inte va psykiskt så var det fysiskt.
Jag var den mognaste av oss alla barn men ändå var det jag som blev bortglömd av alla.
Jag har levt i ett liv som bestod utav mobbning både psykiskt och fysiskt, fick även utstå med misshandel både psykiskt och fysiskt och mordhot.
Jag hade ingen att vända mig åt, ingen att prata med, jag kunde inte ens vända mig åt mig familj där föräldrar som syskon misshandlade mig, mobbade mig, skämde ut mig, lät mig ta reda på mig själv. Jag lärde mig allt själv, jag fick aldrig hjälp med läxor, aldrig hjälp med att ta hand om mig själv, eller hur jag skulle göra. Fick aldrig några nya kläder, fick alltid ärva efter mina syskon, förens efter att vi flyttade där ifrån när jag fick mina första kläder som ingen annan någonsin hade använt, jag var tolv år då.
Jag hade inga vänner i skolan eller utanför skolan, eller jag hade två vänner, Caroline hon är ett år äldre än mig och bodde granne med mig, och min äldsta vän som har stått vid min sida ända sen jag föddes, Linda Johansson. Men henne träffade jag inte så ofta, hon bodde i Visby där jag inte riktigt var så ofta vilket visade att henne hade jag bara ibland. Men henne har jag fortfarande kvar.
Nu ger jag upp för idag
