Ständigt Kaos
Varje dag som går, varje timme, minut, sekund som går är det ständigt kaos i min tillvaro, mitt huvud, bara kaos, kaos kaos! Det värsta av allt är att jag kan inte göra något åt det just nu, jag kan inte göra ett skit för att det ska försvinna, få känna bara en gnutta sinnesro i mitt huvud, det är alltid något nytt som kommer upp, allt något som gör att allt brakar ihop..
Jag känner mig som en maskin, en maskin som kliver upp när det är dags att vakna, gör mina sysslor, sitter hemma, jobbar och tar hand om mina nära och kära. Vad har jag mer? jag har inte ens en hobby, inget privatliv, jag har fan inget ordagrant, inget..
Vissa personer i min tillvaro brukar säga till mig att jag jämt ser så sur ut, även om jag inte är sur så vet jag inte hur man ler.. Jag vet inte hur man ser glad ut längre, vet inte om jag någonsin har vetat hur man ser glad ut. Hur man får det där dumma leendet på munnen. Jag vet inte? hur gör man och varför kan inte jag le?
Jag har faktiskt upplevt en tid där jag aldrig har skrattat så mycket som jag gjorde, jag saknar den stunden, allt kändes så mycket lättare då, även om det var i fel situation så fick du ändå mig att skratta, du vet det här för det har jag talat om för dig.
Ibland ångrar jag så väl att jag flyttade från Gotland, flyttade till en ny stad där jag skulle bygga upp allt igen ifrån början, träffa nya vänner, börja på en helt ny skola där jag inte kände någon, vilket jag hade gjort en gång tidigare, när jag flyttade in till Visby.
Jag fick så mycket som jag aldrig hade haft tidigare, jag fick massor med vänner, hade en hel flock utav dom, fick ett helt nytt liv, en helt ny innebörd..
Men valde senare att flytta ifrån allt, allt jag byggt upp på nytt för att rasa det igen. Alla vänner jag lämnade, alla minna minnen, mitt liv lämnade jag kvar, för att bli någon ny, träffa nya som inte visste något om mig, och bara fick veta det nya jag. Se hur det gick, det slutade med att jag förlorade alla mina såkallade vänner på Gotland, till och med alla här i stockholm.
Känns som jag förlorat allt för ett dumt jävla val, ett val som jag valde för att jag inte ville att mitt gamla skulle komma ifatt mig..
Men heej det gjorde det iaf. Känner mig bara så jävla lurad, så blåst och bara allmänt dum i huvudet, varför gjorde jag det här egentligen? varför valde jag att lämna det trygga bakom mig, fast det egentligen inte var tryggt överhuvudtaget..
Jag lämnade ett liv bakom mig, ett liv som bestod utav förföljningar, misshandel, hat, mobbning, hot, mordhot e c t..
Men jag tänker inte sluta kämpa för att få allt och fungera, och få känna det som jag en gång gjort tidigare. Jag har precis påbörjat min resa.
En person sa till mig, jag vet inte vad det var han sa, men hans ord fick mig att inse att det finns verkligen saker jag behöver hjälp med, du fick mig att inse att jag behöver hjälp, att jag inte klarar mig på egen hand längre..
Jag har precis tagit mina första steg i rätt riktning, jag har börjat prata med en psykolog, och ska få börja med terapi, nu hoppas jag bara att det funkar för mig, och att jag är redo att bli påmind om mitt förflutna, och att jag nu äntligen kan lämna det bakom mig och bli den nya Mia..
Jag vet inte vad det är, det kanske bara är min depp-period som börjar komma igång igen, eller så är det för att jag snart fyller 20.. 20 års kris....
Kommentarer
Trackback
